Ni springer över mig och sen låter mig ligga där.
Efter allt som har hänt den senaste tiden så känns det konstigt. Jag kämpade för att vi skulle bli vänner igen även fast det var du som svek mig. Jag suddade ut ditt misstag för att allt skulle lösa sig. Jag struntade i att du gick bakom ryggen på mig för att du betyder så mycket för mig. Jag tänkte att du verkligen är värd en chans till eftersom vi har varit vänner sen vi var små. När du gjorde som du gjorde mot mig så ville jag hjälpa dig. Jag kände inte igen dig och du kände inte igen dig själv heller. Jag ville finnas där för dig så att vi kunde hitta tillbaka till varandra och framförallt så ville jag hjälpa dig att hitta tillbaka till dig själv.
Det är bara en riktig vän som låter dig svika och sen förlåter dig utan att du ens behöver anstränga dig. Det känns som att jag verkligen har ställt upp för dig och ansträngt mig genom det här. Men jag känner inte att jag får någonting tillbaka från dig. Jag har inte ens hört dig säga "tack Emma". Du visar mig liksom ingen tacksamhet.
Nu börjar jag faktiskt tvivla på om jag gjorde rätt som sträckte ut en hjälpande hand till dig.
Ni två fick varandra och jag bråkade inte med er om det. Ni gick bakom min rygg båda två. Jag känner mig bara glad att det inte gick för långt mellan honom och mig innan det hände, då hade det kanske blivit jobbigare. Jag ville inte förlora någon av er som vän, därför svalde jag min stolthet och var glad för er skull. Men återigen så känner jag att ingen av er visar mig någon tacksamhet. Det känns verkligen som att ni sprang över mig och sen lät mig ligga där utan att ni ens vände er om för att kolla läget.
Jag vet inte vad som är rätt och fel med hur jag känner. Men så här är det jag känner iallafall. Med andra ord så kan man väl säga att jag känner mig arg. Riktigt arg och besviken. Jag offrade mig för att ni inte skulle behöva ha dåligt samvete när ni är med varandra. Jag har offrat mig för er skull, förstår ni inte det?
Om du är tacksam och uppskattar det jag gjorde för dig så får du väl visa det, jag kan faktiskt inte läsa dina tankar.
/E
Det är bara en riktig vän som låter dig svika och sen förlåter dig utan att du ens behöver anstränga dig. Det känns som att jag verkligen har ställt upp för dig och ansträngt mig genom det här. Men jag känner inte att jag får någonting tillbaka från dig. Jag har inte ens hört dig säga "tack Emma". Du visar mig liksom ingen tacksamhet.
Nu börjar jag faktiskt tvivla på om jag gjorde rätt som sträckte ut en hjälpande hand till dig.
Ni två fick varandra och jag bråkade inte med er om det. Ni gick bakom min rygg båda två. Jag känner mig bara glad att det inte gick för långt mellan honom och mig innan det hände, då hade det kanske blivit jobbigare. Jag ville inte förlora någon av er som vän, därför svalde jag min stolthet och var glad för er skull. Men återigen så känner jag att ingen av er visar mig någon tacksamhet. Det känns verkligen som att ni sprang över mig och sen lät mig ligga där utan att ni ens vände er om för att kolla läget.
Jag vet inte vad som är rätt och fel med hur jag känner. Men så här är det jag känner iallafall. Med andra ord så kan man väl säga att jag känner mig arg. Riktigt arg och besviken. Jag offrade mig för att ni inte skulle behöva ha dåligt samvete när ni är med varandra. Jag har offrat mig för er skull, förstår ni inte det?
Om du är tacksam och uppskattar det jag gjorde för dig så får du väl visa det, jag kan faktiskt inte läsa dina tankar.
/E
Kommentarer
Trackback
